Att ställa om Layer 1-nätverk som Ethereum, Solana och Tron från elliptisk kurvkryptografi till postkvantsignaturer skulle kunna öka överbelastningen och avgifterna, enligt IOSCO. Större signaturer kräver mer data och beräkningskraft, medan integrering av ny kryptografi kan kräva protokolländringar som decentraliserade nätverk har svårt att samordna.
Vanliga ECC-signaturer är cirka 64 byte, jämfört med ungefär 2 420 byte för de NIST-standardiserade ML-DSA-44-signaturerna – cirka 35 till 40 gånger större. IOSCO uppgav att ökningen skulle kunna belasta nätverkskapaciteten, öka nodernas lagringsbehov och fördröja blockpropageringen. På Solanas kvantresistenta testnät minskade genomströmningen med ungefär 90 % när ECC-signaturer ersattes med postkvantkryptografiska alternativ.
Eftersom kryptografiska system är inbyggda i transaktionsformat och konsensusregler kan migrering av Layer 1-nätverk kräva hårda forkar. Tusentals oberoende validatorer och nodoperatörer skulle behöva samordna uppgraderingar, vilket potentiellt kan leda till att införandet sker ojämnt och att vissa konton, smarta kontrakt och tillgångar förblir beroende av nycklar som är sårbara för kvantattacker.
Layer 2-nätverk har ett separat beroende: även om de inför kvantresistent kryptografi är de fortfarande beroende av sina Layer 1-kedjor för funktioner som avveckling, bryggor, datatillgänglighet och verifiering. Optimistiska rollups använder bedrägeribevis för att bestrida ogiltiga transaktioner, medan zero-knowledge-rollups använder bevis för att verifiera transaktioner utanför kedjan före avveckling. Många befintliga SNARK-system bygger på ECC och kan behöva modifieras eller ersättas. STARK-system använder främst hashbaserad kryptografi, som anses vara mer motståndskraftig mot kvantattacker, men deras säkerhet är fortfarande beroende av lämpliga parametrar och starka underliggande hashfunktioner.




